antirasistiskt survival kit / 3

Veckans ord : I N T E R S E K T I O N A L I T E T

Skriven av mig, Idil Sulieman och Steffi Aluoch

Ilustration: Emanu

bild-3

I dagens samtal kring jämställdhet och kvinnors rättigheter kan en ibland stöta på ordet intersektionalitet, i vissa rum ekar det oftare och högre än i andra. Ordet intersektionalitet är ett teoretiskt verktyg som söker att beskriva hur olika förtryck samspelar, det var därför en grundbult i uppsatsen Don’t touch my hair. Under 70-talet och framåt höjdes allt starkare röster mot västerländsk feminism som ansågs exkludera rasifierade kvinnor och deras erfarenheter. Chandra Talpade Mohanty har på olika sätt representerat denna våg av postkolonial feminism som lyft fram mångfald (ras, etnicitet och kultur) och nödvändigheten av att införliva detta i kvinnokampen för att kunna identifiera kvinnoförtryck i olika former.

Just begreppet intersektionalitet myntades av den afroamerikanska advokaten Kimberlé Crenshaw. Hon fick ofta bevittna hur det amerikanska rättsystemet misslyckades i hanteringen av fall där svarta kvinnor diskriminerades. Crenshaw som själv var svart kvinna förstod komplexiteten i erfarenheterna av att vara svart, och erfarenheterna av att vara kvinna var sammanflätade, men i rättsystemets ögon kunde fallen enbart åberopas som ANTINGEN kön eller rasdiskriminering. Därför skapade hon det intersektionella verktyget med ambitionen att analysera genus, ras och klass som sammanhängande förtryck. Med tiden har verktyget utvecklats och inkorporerat fler dimensioner.

Steffi Aluoch: För mig är intersektionalitet ett sätt att hitta verkligheten. Att förenkla det hela till att kvinnor är förtryckta och män förtryckare är inte att basera diskussionen om makt på HELA verkligheten. Så med det sagt anser jag att det är ett verktyg att tänka utanför sin egen roll i samhället.

Idil Sulieman: Det första som poppar upp i huvudet för mig när det gäller intersektionalitet är representation. När en tänker utifrån ett intersektionellt perspektiv inkluderar man alla former av förtryck som råder i samhället (ras, funktionsnedsättning, sexualitet, religion, klass) och kan därmed kritisera rådande maktstrukturer.
Tråkigt nog har vi inte en tradition av att tänka intersektionellt i Sverige, varken inom vänstern eller högern. I Sveriges debatter och politik så har det varit otroligt homogent och trots att man ofta pratar om intersektionalitet, så jag har nog aldrig upplevt intersektionalitet i det offentliga samtalet.

Salem Yohannes: JA! På tal om bristande intersektionellt tänk i Sverige: I höstas var jag på en jämställdhetskonferens med Skolverket, där vi skulle samtala kring vikten av genustänk i skolans jämställdhetsarbete. Jag deltog i sex seminarium under dagen där bildspel med seg statistik varvades med en fin representation av bilder på barn och ungdomar. Men det var bara ett seminarietillfälle under hela dagen som betonade vikten av intersektionalitet och att väga in olika erfarenheter. I slutet av dagen uttryckte jag behovet av den intersektionella analysen i jämställdhetsarbetet – det sträcker sig liksom längre än bilder på bruna och svarta barn i powerpointvisningen. Det handlar om att problematisera olika förtryck som hänger ihop, som att jag som afrosvensk kvinna har andra erfarenheter av att vara kvinna i Sverige till skillnad från min majoritetssvenska vän Anna. Att i den situationen bara nonchalant lägga till: Ja, självklart måste vi ha med det intersektionella perspektivet i allt vi gör. Och sedan bara gå vidare till nästa punkt??!!







Steffi Aluoch: Det som blir problematiskt idag med ordet intersektionalitet är att det har trendsatts och används utan att den som brukar ordet egentligen förstår vad det innebär. ex. när den vita feministen vill frigöra sig från sin överrepresentation genom att avsäga sig från utseendets betydelse och uppmana andra om hur sanna feminismen handlar om att ta bort fokus från utseende.
Där ser vi hur det snabbt övergår från att handla om kvinnors frigörelse från fokus på utseende till att handla om den vita kvinnans frigörelse. För oss som inte representeras alls är fokus på det yttre viktigt för att markera vår existens som människor. Ordet intersektionalitet är inom den vita feminismen en förbifart för att kunna få en god feminist stämpel. Det krävs inte så mycket mer än att nämna ordet för att vara den där jämnställdhetskämpen. Jag slänger inte runt med ordet intersektionalitet utan utgår ifrån den när jag samtalar om min position som svart kvinna eller min position ur ett klassperspektiv. Jag har alldeles för stor respekt för att föra t.ex svarta HBTQ personers talan, då jag anser att de är lämpligare än mig att tala.

Idil Sulieman exemplifierar: Om jag tänker t.ex på mig själv som svart muslim, alltså muslim men som också är svart, så är jag både förtryckt för min svarthet och för min religiösa tillhörighet. Det är intressant då att när man pratar om muslimska kvinnors upplevelser så pratar man inte om människor som ser ut som mig, utan om en muslimsk kvinna från mellanöstern, då det är den stereotypa bilden av muslimska kvinnor vi har i Sverige. Men så fort jag åkt till muslimska länder (som inte är mitt hemland) ser man inte min muslimska identitet utan min svarthet. Därför talar jag alltid även utifrån min erfarenhet som svart muslimsk kvinna när jag talar om islamofobi.

Steffi Aluoch: Precis! Jag kommer från en kristen familj och har ingen aning om vad det innebär att leva som t.ex beslöjad muslimsk kvinna.
Även om vi delar svartheten så delar vi inte nödvändigtvis identiska upplevelser av förtryck. Det är så viktigt att alltid komma ihåg och betona när chansen ges för att ha en diskussion kring just intersektionalitet och förtryck.
Aktivismen bland oss förtryckta måste bli bättre på att peka ut sina privilegier för att synliggöra det förtryck de inte utsätts för.

Salem Yohannes: Jag måste vara helt ärlig där och berätta hur jag som svart kvinna i början var förvånad över att jag allt oftare fann mig själv i en priviligierad sits. Det var som att jag fastnat i att vara förtryckt pga. min svarthet och förbisett alla mina privilegier som t.ex. cis-kvinna (att mitt biologiska, juridiska, sociala kön, könsuttryck och könsidentitet pekar entydigt mot kvinna) och akademiker. I den clashen förstod jag också vilket ansvar jag inom den förtryckta aktivismen har, då jag fortfarande är priviligierad, att självklart kritisera rashierarkier och olika maktstrukturer. Men att även där alltid checka mig själv och backa när jag måste. Det är konstant arbete på många olika nivåer samtidigt och det summerar väl det intersektionella perspektivet bra, I guess.

antirasistiskt survival kit / 2

S V A R T H E T

Skriven av mig, Alazar Keiredin och Hosea Waore

Black Diversity

Under #donttouchmyhair föreläsningarna använder jag ofta begreppet ”svarthet”. Det kan vara ett problematiskt ord, då vi har olika föreställningar kring det ordet. När jag har använt begreppet i min studie, så syftar jag till svarthet som en social konstruktion där vi kopplar personliga fördomar och erfarenheter till svarta kroppar. Dessa föreställningar är inte rigida utan formas på olika sätt beroende på kontexten (tid och rum).

I den amerikanska akademin talar man om svarthet som en flerdimensionell social konstruktion där ”Critical Race Studies” fältet pekar på samhällets stereotypa föreställningar om svarthet kring fysiologi, historia, beteende och ekonomisk klass. Fritt tolkat kan den amerikanske svarte individen exempelvis vara: en mörkhyad slangpratande arbetare, vars rötter kopplas till Afrika. Svarthet är därför på många sätt förknippat med stereotypiska förväntningar.

Ordet svarthet innehåller därmed på ett sätt begränsningar eller rättare sagt ramar. De ramarna blir svarta kroppar ofta placerade i och de är utanför vår egen kontroll. Många gånger lägger även afrosvenskar dessa ramar på varandra. I kontrast till USA har även Sverige andra fördomar och stereotyper kring svarta svenskar. Dessa fördomar formas till attityder som kommer i uttryck på olika sätt. Några exempel är hur föräldrar kan hindra sina barn att leka med de svarta barnen på lekplatsen. Det förekommer även att svenska vita barn skriker “bajs” till deras svarta vänner. Hur man valt att koppla avföring till en människas utseende visar på hur människor tidigt kan smutsgöra och förminska den svarta hudfärgen.

Hosea berättar: Vanliga kommentarer jag ofta får höra är att vi är lata, luktar illa och är högljudda. Människor har börjat tala engelska med mig innan jag fått presenterat mig ordentligt. De har alltså antagit att jag inte kan tala flytande svenska utan brytning. Redan när jag hälsar och säger mitt namn så kommer frågor direkt kopplat till mitt ursprung och hudfärg: ”Vilket speciellt namn, vart kommer du ifrån eller vart kommer dina föräldrar ifrån? Oj, vilken stor familj du har! Kan du bränna dig när du solar? Syns tatueringar på din hud?”

Hosea fortsätter: Det är jobbigt att en alltid måste vara bedömd av sin omgivning pga. sin hudfärg. Det känns som att en representerar den svarta befolkningen i Sverige hela tiden och en måste vara på sina tår. Minsta lilla snedsteg så har en förstört för alla.

Alazar säger: Det är som att en är inte något mer än förväntningarna, att en är en stereotyp oavsett vad. Du kan jobba dig upp i finansvärlden, vara klädd i en fin kostym varje dag, men allt kan ändå falla ihop när som helst för att du förväntas bete dig på ett visst sätt. Under hela min uppväxt har jag fått brottas med frågan om jag är svart nog i Sverige, Etiopien och USA. När jag säger det menar jag exempelvis att folk inte förväntar sig att jag ska prata som jag gör, bete mig som jag gör eller lyssna på den musiken jag gör. Jag hade känt mig utanför för att jag var svart under hela min uppväxt och en dag räckte det inte för någon av ”sidorna”. Helt plötsligt behövde jag bevisa att jag var svart och det var då det började ta emot. Konstigt nog innebar detta mer slang, en annan klädstil och attityd bara för att jag skulle hålla sig inom ramarna för vad en stereotypisk svart person gör på film.

Alazar fortsätter: Ju äldre jag blev, desto mer förändrades förväntningarna på mitt beteende och min kunskap. . Det kunde vara typ en sådan här kommentar: ”Vad då? Visste du inte att detta hände 1885 i Etiopien? Bryr du dig inte om dina rötter?” Som att jag är ett uppslagsverk. Jag har alltså fått kritik för att vara svart och för att vara vit. Hur går det ihop ens? Jag har aldrig fått höra att någon av mina vita svenska vänner har behövt uppleva det här. Om man skulle vända på det och säga ”Va? Lyssnar du inte på Coldplay? Du är ju vit?” Då hade det helt plötsligt varit märkvärdigt. Det känns som att folks fördomar lever kvar oberoende av vilket jobb jag har, oavsett hur felfri min svenska är eller vilken musiksmak jag har. Det räcker med att en låt med Jay-Z spelas på radion inne på kontoret för att allt man har byggt upp raseras på fem sekunder.

Det finns också fördomar riktade till den svarta fysiken i sig. Svarta människor ska vara riktigt bra löpare, de förväntas vara fysiskt överlägsna alla andra. Det finns även föreställningar kring svarta mäns privata delar, då människor antar att de skulle vara ovanligt mycket större än andra och därmed också “vilda” på det området.

Alazar exemplifierar: Jag brukar få ställa mig i hörnet i pissoarer för folk undrar om myten om de svarta bestarna stämmer och de skäms inte för att kolla. Dessutom är det alltid ett av de första skämten som dyker upp om ens svarthet. Det förväntas också att en ska vara okej med skämtet för att det anses vara en komplimang. Jag tar det som en förolämpning, för att återigen så nedvärderas jag och allt man ser är min fysiologi. Jag ses som ett djur på zoo. Inte en människa.

Detsamma gäller även svarta kvinnor där människor ofta räknar med att de ska ha stora rumpor och fylliga stora läppar. Dessa fördomar vidareutvecklas då människor också kan förvänta sig att svarta kvinnor ska “prestera galet bra” i sängkammaren. Eller vara bra på att dansa eller i det här fallet, kunna twerka riktigt bra.

Men för att vi ska ha någonting att förhålla oss till så kan vi beskriva en person som svart, eftersom personen ifråga har i sin direkta familj kopplingar till Afrika (kan även ha sina rötter i Latinamerika, Nordamerika och Karibien som följd av slavhandel och kolonisation). Den fysiologiska aspekten är svår att undvika då många med ovanstående ursprung KAN ha ett svart pigment (det svarta pigmentet är dock en bred skala i olika hudtoner) i kombination med ett afrokrulligt, krullig eller vågig hårtextur. MEN, detta gäller långt ifrån alla svarta människor, eftersom vi som individer också ser olika ut.

Det är därför viktigt att åter poängtera är att svarthet är något som konstrueras och är i presens. Alla fördomar och förväntningar som vi har beskrivit ovan är typiska exempel som människor kopplar till en person som har en svart kropp. Det måste därför understrykas att varje människa är unik och ska bemötas som denne är. Vi måste vara öppna och tänka brett, för svart är olika för olika personer. Här är det viktigaste att utmana oss själva med olika perspektiv från varje person.

Anta aldrig något om en individ.

antirasistiskt survival kit / 1
E X O T I F I E R I N G  Skrivet av mig Valerie Kyeyune Backström och Fanna Ndow Hair Touching Det händer ofta att deltagare på ‪#‎donttouchmyhair‬ föreläsningarna likställer fenomenet med att ta på svart hår (eller afrohår) med att t.ex. att ta på gravida kvinnors magar. Det är förståeligt till en viss del. En del menar på att det handlar om en ”oskyldig” nyfikenhet och fascination. Notera då att en kvinna är gravid i cirka 9 månader, till skillnaden från ens hår som gäller ett helt liv.

Problematiken kring att ta på svart hår är kopplat till att rasifiera (hur människor kan ses som stereotyper utifrån fördomar om deras bakgrund eller ursprung) den svarta kroppen. Det kallas exotifiering och är ett sätt att markera en kropp som annorlunda. Det är en handling som visar att personen man rör vid är avvikande från en själv. Fanna tillägger: En del kopplar samma resonemang till när t.ex. vita svenskar är på semester i ”Afrika” eller Thailand och menar att de blev exotifierade där. Men då var de i en kontinent eller land som de INTE ansåg vara sin EGNA. Valerie utvecklar: Nyfikenheten kring afrohår som leder till att människor tar sig rätten att ta på håret, kan upplevas som att svarta kroppar finns till för att tillfredsställa dem. Men att leva i en civilisation innebär att lägga band på sig själv och respektera sina medmänniskor. Vissa saker som kan vara kul för en själv kan faktiskt utmana andra människors berättigade trygghet. När det kommer till svarta personer och afrosvenskars hår i det här fallet, så känner många icke-svarta personer sällan att de behöver acceptera detta faktum. I studien #donttouchmyhair framgår det hur flera av kvinnorna bemötts på just detta sätt i sin arbetsplats. Det är både respektlöst och oprofessionellt, slutsatsen är därför att: om ”hair touching” förekommer på arbetsplatser där de anställda är högutbildade tjänstemän och kvinnor, så sker det förmodligen i större utsträckning bland oss ”regulars”. Valerie sammanfattar: Att ta på svart hår blir som en spännande upplevelse, som absolut inte kan lämnas oberört eller okommenterat, istället för att bara acceptera att det är normalt hår. Det är inte så krångligt 🙂